Bröllopstankar, bröllopspyssel...

Ja, jisses, nu är det nästan bara en vecka kvar...
Det är mest smådetaljer som man går och funderar på nu, som ska jag ha rosa nagellack eller inte ? Hihi.
Jag bryr mig egentligen inte så fasligt mycket om ifall mina naglar inte är perfekta, men nu är det så att för första gången någonsin har jag ett superfult märke på tumnageln. Katten bet mig för någon månad sen, han fick värsta spelet (tror han hade blivit stucken i svansen) och högg mig extremt hårt i nageln, så det gick hål rakt igenom och blodet droppade...

Jag kanske inte har lust att ha en svart nagel på mitt bröllop, även om jag inte är så himla fåfäng. Och eftersom jag har lite ljusrosa tema (eftersom rosorna i buketten blir rosa) så får det kanske bli ljusrosa nagellack... stora bekymmer man har!

Men småpyssel blir det en del. Som att laga mat och baka. Fixa ljus, ljusfat, och lite dekorationer. Här håller jag på att stansa ut hjärtan i rosa papper:

Vi ska ju ha det ganska enkelt, men jag kan ju inte låta bli att pyssla lite ändå... Sen kommer det ju faktiskt mer än 50 gäster. Då var vi ändå hårda, och bjöd bara de närmsta av släkt och vänner.

Ni ska få se två bilder av vår kyrka här i byn, där vi ska gifta oss. Den är supersöt och mysig, o jätteliten! Och så ligger den lite upphöjd, och så ser man alla åkrar runt omkring. Detta är alltså Gustav Adolfs kyrka i Viby. Kolla in:

Visst är den söt? Tycker den känns helt rätt. Och prästen, han är så himla cool! Han har stora mustacher och är en liten teaterapa, hur skön som helst!

Igår frågade jag min kära kompis J om hon ville ha hand om våra ringar i kyrkan. Vi kommer inte att ha någon best man eller tärna, så hon får knalla fram med dem till prästen när han ber om dem.

Hon blev jätteglad att jag frågade, och för mig känns det helt rätt.

Jag frågade mitt hjärta vem som skulle få uppgiften, och det var ingen tvekan. Jag bestämde mig för att följa den känslan, och sedan strunta i vad andra tycker. Och Tommie höll med. Hon är lätt den som har varit mest stöttande i bröllopsplanerna, och som förstår mig allra mest. Och hennes ord har många gånger gjort mig både glad och varm i hjärtat.

Hon har det ganska tufft nu, det är ju J som fick Ove i april. Där står det lite om vad hon råkade ut för då. Det var något mysko som hände, och som rubbade både balans och annat.  Hon har haft många men, och går nu på intensiv rehabilitering. Men hon e en jäkla tuffing, så det fixar sig nog!

Det är häftigt att man med åren (nu låter det som jag är 82 år) växer närmare vissa vänner, och glider ifrån vissa.

Jag pysslar vidare, så får vi se vad som dyker upp nästa gång.