Jag ska bara gnälla lite till, och sen lovar jag att nästa inlägg ska handla om virkning!
Ni behöver inte läsa om ni inte vill, men gör det om ni orkar. Det är mest jag som måste få det ur mig...
HALLÅ?? Tror de att jag tycker det är kul att vara sjukskriven??
Fattar de inte att jag gärna skulle arbeta om jag kunde?
Och dessutom går alla andra människor runt och tror man är lat.
Fatta att det är precis tvärtom!
Jag är FÖR driven , och vill för mycket. Så jag gör hela tiden mer än jag orkar.
Inte konstigt att det tar tid då.
Och så blir man superstressad av att alla tror att man är slapp, när man istället skulle behöva ta det lugnare, och slappna av.
Det är ju ofta vi människor som är drivna, framåt och högpresterande som drabbas av den här typen av sjukdomstillstånd.
Fatta att jag gick i flera år och bara bet ihop, fast jag mådde skit! Jag gick på ren envishet och vilja, och vägrade släppa fram det jag egentligen hade inombords.
Då är det väl inte så märkligt egentligen, att det tar lång tid att hämta sig?
Och sen att min mamma får bröstcancer, och jag fick ta på mig allting som ensambarn, det är det ingen som bryr sig om.
Och det är ingen som bryr sig om att jag SJÄLV, helt på EGEN hand, har jobbat bort nästan alla panikattacker som jag hade ute i affärer och liknande.
När jag först blev sjuksriven kunde jag inte ens gå ut till postlådan!
Fatta att jag har jobbat hårt för att bli bättre. Jag går i terapi, på sjukgymnastik, har medicin, och jag har haft praktik/arbetsprövning under lång tid, på olika ställen. Jag har alltid skött det! Jag har gått dit fast jag har haft en dålig dag, och kämpat på. Får man något tack för det?? NEJ!
Och under hela denna tid har jag ändå lyckats avsluta ett långt förhållande, bli hopplöst kär i mitt livs kärlek, flytta hemifrån till egen lägenhet, sedan köpt hus och gift mig! Vem bryr sig om det?
Och vem bryr sig om att jag förra sommaren kände att jag verkligen var på väg framåt, och då går min pappa och får en väldigt oväntad och allvarlig hjärtinfarkt, och får bypass-opereras direkt. Är det mitt fel?
Och att nu när jag trodde det skulle bli "stabila tider", då får jag reda på att min mammas cancer är tillbaka. Och antagligen kommer den aldrig att försvinna. Är det någon som tar hänsyn till det?
Återigen: NEJ!
Jag vet att livet inte är enkelt, men när man har haft det såhär i flera år så orkar man F*N inte vara positiv hela tiden! Det är mer än ett heltidsjobb att vara sjuk!
Men när man nu har varit med om så mycket, borde man åtminstonde inte ha stöd av samhället då?
Det är väl tänkt att man ska hjälpa de som har det svårt?
Jag har haft VÄLDIGT låg ersättning enda sedan jag blev sjukskriven. Jag kan till och med berätta att det inte har varit mer än 6000. Det har jag tyckt varit ganska dåligt, för man klarar inte att leva på 6000. Ett tag hade jag ju egen lägenhet, och egen hyra att betala.
Men att få 0 kronor?! Noll??
När man gör allt i sin makt för att bli bättre?
Vad mer ska jag göra liksom? Jag försöker ju allt jag kan, med den energi som jag har att hushålla med.
Och i detta läget skulle man behöva ta upp en strid mot bestämmelserna. Men det orkar man inte i denna situationen! Det är ju så sjukt, precis som om politikerna vet att man inte orkar klaga...
Garanterat så har de själva inte befunnit sig i en sånhär situation.
Och visst, det finns säkert de som är lata och inte vill jobba. Men de är få!
Och det behövdes säkert ändras en del regler för att det fanns för många sjukpensionärer.
Men det finns väl för HE****E ett mellanting???
Och hur tänker de när de lägger ner allt samarbete mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och kommunen? Ingen vet vad de andra gör.
De satt där och sa till mig ungefär såhär:
AF: Ja, det här är ju kört. (ja, hon använde ordet "kört")
FK: Ja, vi kan ju inte göra något.
Jag trodde jag skulle få typ A-kassa, men det kan man inte få om man inte har jobbat på 12 månader.
Varför betalar jag då in pengar till min a-kassa varje månad??
Och dessutom kan jag defintivt inte få a-kassa eftersom jag är sjukskriven...
EHHHH.......HALLÅ???
Hur tänker de?
Det måste ju finnas jättemånga människor som bara har gått hemma och blir utförsäkrade.
Jag har ju i alla fall varit igång med praktik. Vad händer med dem? Går de också utan nåt?
Och borde de inte uppmuntra mig som har skött min arbetsprövning och ökat på tiden, och dessutom testat olika arbetsplatser?
Snart ska jag lämna detta ämne, för jag orkar inte vara arg längre.
Jag orkar inte lägga ner energi på de J***A idioterna! Det är inte värt det.
Jag får som vanligt försöka få fram optimisten i mig, som jag ju egentligen är ganska mycket av!
Men det är inte lätt.
Och jag måste få vara förbannad i någon dag till, annars blir det ju som innan...att jag stänger allt inom mig, och så kommer det vid senare tillfälle!
Suck, suck, suck!
Och jag som tänkte ordna nåt kul här på bloggen, eftersom besöksräknaren har passerat 10 000 besökare!
Men jag orkar inte nu. Det får bli lite senare.
Men tack för alla fina kommentarer. Ni hjälper mig, det värmer med stöd!
Nu är jag helt slut, och håller på att få en ångestattack, så det e bäst jag går och vilar.
Nästa inlägg blir om virkning...