Lite mer gnäll

Jag ska bara gnälla lite till, och sen lovar jag att nästa inlägg ska handla om virkning!

Ni behöver inte läsa om ni inte vill, men gör det om ni orkar. Det är mest jag som måste få det ur mig...

HALLÅ?? Tror de att jag tycker det är kul att vara sjukskriven??
Fattar de inte att jag gärna skulle arbeta om jag kunde?
Och dessutom går alla andra människor runt och tror man är lat.
Fatta att det är precis tvärtom!
Jag är FÖR driven , och vill för mycket. Så jag gör hela tiden mer än jag orkar.
Inte konstigt att det tar tid då.
Och så blir man superstressad av att alla tror att man är slapp, när man istället skulle behöva ta det lugnare, och slappna av.

Det är ju ofta vi människor som är drivna, framåt och högpresterande som drabbas av den här typen av sjukdomstillstånd.
Fatta att jag gick i flera år och bara bet ihop, fast jag mådde skit! Jag gick på ren envishet och vilja, och vägrade släppa fram det jag egentligen hade inombords.
Då är det väl inte så märkligt egentligen, att det tar lång tid att hämta sig?
Och sen att min mamma får bröstcancer, och jag fick ta på mig allting som ensambarn, det är det ingen som bryr sig om.
Och det är ingen som bryr sig om att jag SJÄLV, helt på EGEN hand, har jobbat bort nästan alla panikattacker som jag hade ute i affärer och liknande.
När jag först blev sjuksriven kunde jag inte ens gå ut till postlådan!
Fatta att jag har jobbat hårt för att bli bättre. Jag går i terapi, på sjukgymnastik, har medicin, och jag har haft praktik/arbetsprövning under lång tid, på olika ställen. Jag har alltid skött det! Jag har gått dit fast jag har haft en dålig dag, och kämpat på. Får man något tack för det?? NEJ!

Och under hela denna tid har jag ändå lyckats avsluta ett långt förhållande, bli hopplöst kär i mitt livs kärlek, flytta hemifrån till egen lägenhet, sedan köpt hus och gift mig! Vem bryr sig om det?

Och vem bryr sig om att jag förra sommaren kände att jag verkligen var på väg framåt, och då går min pappa och får en väldigt oväntad och allvarlig hjärtinfarkt, och får bypass-opereras direkt. Är det mitt fel?
Och att nu när jag trodde det skulle bli "stabila tider", då får jag reda på att min mammas cancer är tillbaka. Och antagligen kommer den aldrig att försvinna. Är det någon som tar hänsyn till det?
Återigen: NEJ!

Jag vet att livet inte är enkelt, men när man har haft det såhär i flera år så orkar man F*N inte vara positiv hela tiden! Det är mer än ett heltidsjobb att vara sjuk!

Men när man nu har varit med om så mycket, borde man åtminstonde inte ha stöd av samhället då?
Det är väl tänkt att man ska hjälpa de som har det svårt?
Jag har haft VÄLDIGT låg ersättning enda sedan jag blev sjukskriven. Jag kan till och med berätta att det inte har varit mer än 6000. Det har jag tyckt varit ganska dåligt, för man klarar inte att leva på 6000. Ett tag hade jag ju egen lägenhet, och egen hyra att betala.
Men att få 0 kronor?! Noll??

När man gör allt i sin makt för att bli bättre?
Vad mer ska jag göra liksom? Jag försöker ju allt jag kan, med den energi som jag har att hushålla med.

Och i detta läget skulle man behöva ta upp en strid mot bestämmelserna. Men det orkar man inte i denna situationen! Det är ju så sjukt, precis som om politikerna vet att man inte orkar klaga...

Garanterat så har de själva inte befunnit sig i en sånhär situation.
Och visst, det finns säkert de som är lata och inte vill jobba. Men de är få!
Och det behövdes säkert ändras en del regler för att det fanns för många sjukpensionärer.
Men det finns väl för HE****E ett mellanting???

Och hur tänker de när de  lägger ner allt samarbete mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och kommunen? Ingen vet vad de andra gör.
De satt där och sa till mig ungefär såhär:
AF: Ja, det här är ju kört. (ja, hon använde ordet "kört")
FK: Ja, vi kan ju inte göra något.

Jag trodde jag skulle få typ A-kassa, men det kan man inte få om man inte har jobbat på 12 månader.
Varför betalar jag då in pengar till min a-kassa varje månad??
Och dessutom kan jag defintivt inte få a-kassa eftersom jag är sjukskriven...
EHHHH.......HALLÅ???
Hur tänker de?

Det måste ju finnas jättemånga människor som bara har gått hemma och blir utförsäkrade.
Jag har ju i alla fall varit igång med praktik. Vad händer med dem? Går de också utan nåt?
Och borde de inte uppmuntra mig som har skött min arbetsprövning och ökat på tiden, och dessutom testat olika arbetsplatser?

Snart ska jag lämna detta ämne, för jag orkar inte vara arg längre.
Jag orkar inte lägga ner energi på de J***A idioterna! Det är inte värt det.
Jag får som vanligt försöka få fram optimisten i mig, som jag ju egentligen är ganska mycket av!
Men det är inte lätt.
Och jag måste få vara förbannad i någon dag till, annars blir det ju som innan...att jag stänger allt inom mig, och så kommer det vid senare tillfälle!
Suck, suck, suck!

Och jag som tänkte ordna nåt kul här på bloggen, eftersom besöksräknaren har passerat 10 000 besökare!
Men jag orkar inte nu. Det får bli lite senare.
Men tack för alla fina kommentarer. Ni hjälper mig, det värmer med stöd!
Nu är jag helt slut, och håller på att få en ångestattack, så det e bäst jag går och vilar.

Nästa inlägg blir om virkning...

Utmaning och väldigt mycket tunga saker

Jag fick en utmaning av Black Iris.
Den innebär att jag ska svara på följande frågor, och sedan skicka vidare utmaningen.
Lite småskoj med sånt här kan jag tycka :-)

1. What is your favourite word?
Underbar

2.What is your least favourite word?
Stress

3.What turns you on creatively, spiritually or emotionally?
GARN!

4. What turns you off?
Otrevliga människor

5. What is your favourite curse word?
Attans

6. What sound or noice do you love?
En spinnande katt :-)

7. What sound or noice do you hate?
En radiokanal med dålig mottagning, som bara liksom brusar från och till.

8. What proffession other than your own would you like to attempt?
Jag vill helst av allt kunna jobba.

9. What profession would you not like to do?
Politiker

10. If heaven exist, what would you like to hear God say, when you arrive at the Pearly Gates?
Trevligt att du är här, jag har väntat länge på dig.

Jag skickar den vidare till:

Suadda

Tina

Maria

Tyg och Otyg

Madeleine

Och så får ni anta utmaningen om ni vill, och strunta i den om ni vill.
Jag tackar ju nej till awarder, men detta känns ändå lite annorlunda. Så ni som får den av mig får avgöra vad ni tycker.

Annars är jag inte på blogghumör.
Ni vet ju säkert nu att jag är sjukskriven.
Idag fick jag reda på att jag inte får någon ersättning. ALLS! Ingenting, inte från någon.
Om tre månader kan jag kanske få sjukpenning igen, men ingenting fram till dess.
Jag får inte tillhöra försäkringskassan för jag har varit sjukskriven för länge.
Och jag får inte tillhöra arbetsförmedlingens projekt eftersom jag inte klarar att jobba 50%.
Och jag kan inte gå till socialen för att jag äger hus.

Det är väldigt komplicerat med alla regler. Men i stort sett kan man säga så här:
Om man inte är döende (om ens det) och inte är uppe i 50 % så får man ingen hjälp!
Det finns inget mellanting i samhället. Precis som om man kan dela in människor i såna kategorier!
Helt sjukt!
Dessutom så vet alla inblandade om att jag kommer att kunna arbeta i framtiden, jag har inga permanenta nedsättningar som gör att jag kommer att vara sjukskriven hela livet. Och jag är 25 år gammal!
De ska väl hjälpa mig extra mycket eftersom jag har så många arbetsföra år framför mig?

Och det är också sjukt att min man ska behöva försörja mig! Ska han behöva jobba ihjäl sig bara för att samhället inte hjälper mig? Tänk om han blir sjuk då?
Detta är inte rättvist mot honom heller ju.
Och tänk om jag hade varit gift med en 25-åring? Då hade det inte gått så bra. Så det är ju rena turen att han är lite äldre, och därför har hyfsad och stabil lön.

Sen har jag ju underbara föräldrar. Men min pappa e pensionär och mor har cancer. Kul läge!
De hjälper mig såklart, men DET SKA JU INTE BEHÖVA VARA SÅ!
Tänk på de som inte har nära och kära som kan hjälpa till. Det är ju ren tur att jag har sån hjälp. Men samhället kan ju inte anta att det finns!

Så, nu har jag fått ur mig en massa.
Läs om ni vill, strunta i det om ni vill.
Jag behövde bara skriva av mig lite.
Den där positiva och kreativa Maja kommer snart fram igen, för hon finns alltid där längst inne!

Lite nytt och mycket gammalt

Ja, jag har ju knappt 3 kilometer till en stor tygaffär. Och det är en tygaffär med mycket bra priser. Så man är lite bortskämd med bra tygpriser :-)

I veckan åkte jag dit i jakt på tyg, och som vanligt försöker jag hålla budgeten låg... det visade sig ändå att det tyg som jag ville ha mest av allt i hela affären och blev ett av de billigaste. Tänka sig, så bra!

Så jag åkte hem med 4,5 meter tyg. Priset var 69 kronor metern, och tyget är 140 cm brett. Det är ganska bra va? Jag tyckte nog det. Är det så?

Så nu syr jag för fulla muggar, men det e ju inte jättekul.

*Det är jättekul att ha fina tyger hemma.

*Men det är inte jättekul att sy raksöm på 17, 5 meter tyg.

*Det är jättekul att ha gjort någonting som passar.

*Men det är inte jättekul när man bor i ett gammalt snett hus och tyget ser knasigt ut hur man än gör.

*Det är jättekul att ha en mysig, bedårande kattunge.

*Men det är inte jättekul när han tycker det är världens roligaste grej att slänga sig på tyget när jag ligger och mäter på golvet.

Jaja, det ska nog bli något av det till sist. Det ska nämligen bli ett draperi. Bilder kommer såklart när det är färdigt.

Sen är det också bomullstygs-slakt på gång här.
Min kära kompis mamma väver. Och hon har lovat att väva en trasmatta till mig.
Det är så himla kul! Så nu klipper jag sönder allt möjligt gammalt slitet tyg.
Jag älskar återbruk! Det är det bästa som finns! Jag blir helt lycklig av tanken att man kan gör något fint, användbart och billigt av något som ändå hade slängts!

Ibland funderar jag på om det bara är att jag är snål. Och så testar jag att pausa från det där tänket.
Men då saknar jag det. Det är så kul att köpa second hand och fixa till saker! Det är värsta miljöinsatsen, det är billigt, och så får man ofta något som inte alla andra har.
Det är ju en utmaning också, som jag tycker är väldigt stimulerande.
Jag vet inte, jag är kanske lite "kocko", eller finns det någon som känner igen sig?

Här är i alla fall en liten bild på trasorna hittills:

Ursäkta att jag blev lite filosofisk och lyrisk där på slutet. Men det är passion!

Min första mormorsruta!

Kan ni tänka er? Jag som har virkat så pass mycket...jag har aldrig någonsin gjort en mormorsruta. Förrän nu!

Här är den:

Det VAR ju faktiskt superkul att virka mormorsrutor! Så det blir nog fler. Får se bara vad det ska bli... Har en liten idé, men kreativ som man är så hinner man ju ofta ändra sig några gånger innan sakerna blir färdiga. :-S

Sen måste jag berätta om en av våra bröllopspresenter. Vi fick ett kort från en släkting innan bröllopet, och där stod det att de hade betalat in en summa till KKS som bröllopspresent.
Det tyckte jag va så himla fint gjort, och jag blev jätteglad!
Särskilt speciellt känns det då de bor i Tyskland. Så väldigt omsorgsfullt tänkt av dem!

Ni som har följt mig ett tag vet ju att det ligger mig varmt om hjärtat, och att vår lille mys-kise Ebbe kommer från Kattkommando Syd. Så det var verkligen en genomtänkt present, och det kommer nog vara en av de gåvor som jag kommer att minnas tydligast.

Så idag kom detta från KKS:

Man blir ju alldeles varm i hjärtat!
Så himla fint. Både tanken från min släkting, och tillverkare av kortet.
Jag vet att där är en någon scrappare som tillverkar lite kort åt KKS, som de sedan säljer och får in pengar till verksamheten för.
Visst är det vackert? Jag skulle aldrig ha tålamod till att göra ett sånt kort, fastän jag e pysslig av mig :-)
Men jag vet att det finns en del av er därute som är riktigt duktiga på det!

Och just det, det sista namnet på kortet är en katt :-)