söndag 6 maj 2012

Min historia

Jag kände plötsligt att jag behövde dela med mig.
För någon skaparlust har jag inte nu.

Mor fick bröstcancer när jag var 18 år.
Jag tog på mig alla bekymmer, för jag ville att hon skulle slippa det.
Men vi pratade aldrig om sjukdomen. Mor ville inte, och inte far heller.
Hon opererades några gånger, och fick sen cellgift.

Samtidigt förändrades allt i mitt liv. Mor var sjukskriven, min pappa blev pensionär, jag tog studenten, träffade min första pojkvän och fick mitt första jobb.
Och när mor hade sina sista behandlingar reste jag till Dalarna för att jobba i ett halvår.
Det var hemskt. Där började jag må dåligt.
När jag kom hem så blev det bara värre och värre.
Jag förstod inte vad det var, och försökte bita ihop.
Stängde in allt under några år och använde alla mina krafter för att fungera.

Det var panikångest som gjorde att jag kände mig så konstig.
Kom på det när jag läste om det i en bok.
Äntligen visste jag vad det var, och skulle få hjälp!
Kände hopp för första gången på flera år.
Tog kontakt med psykiatrin, och de misstrodde mig!
Snacka om käftsmäll.

Till sist blev jag i alla fall sjukskriven 2007. Vid denna tiden kunde jag inte ens gå ut till postlådan.
Så från att ha tagit hand om mor så fick hon ta hand om mig.
Hon var världens bästa, och kämpade med allt möjligt för min skull.
Sakta, sakta blev jag lite bättre, men det var tålamodskrävande.
Sommaren 2009 började allt kännas lätt och hoppfullt, och mina vänner kände igen mig igen, för första gången på flera år!
Jag hade nämligen fått en väldigt trevlig praktikplats, för att arbetspröva. Och där träffade jag min man!
Jag började orka mer, och kände riktig glädje.

Då, pang! Far fick en hjärtinfarkt. Och det var på håret att han strök med. Det var ren tur att han klarade sig (det och att han var hyfsat vältränad). Det kom som en blixt från klar himmel.
Sjukhus hit och dit, Lund, och fix o fix. Och så blev han bypass-opererad, och jag och mor körde till Lund fram och tillbaka. Detta var inte bra för min panikångest, och jag fick kämpa något enormt för att klara det.
Far fick en allergisk reaktion under bypass-operationen, och när vi hälsade på honom efteråt kände vi knappt igen honom. Hela ansiktet var svullet.

Till sist fick han komma hem, och han piggnade på sig efterhand.
Men så helt plötsligt blev han jättedålig.
Då hade hans långa operationssår på benet blivit infekterat, och han fick ligga isolerad på infektionsavdelningen i någon vecka.

Efter kanske två månader bestämde jag och min man att vi skulle flytta ihop.
I mars 2010 gick flyttlasset till vårt hus.
Vi landade så smått, och sen började jag må sämre.
Då hade allt lagt sig, och fars sjukdomstid hann i fatt mig.

Det lättade lite under sommaren, och vi fick för oss att vi skulle gifta oss ♥

Bara någon vecka innan bröllopet fick vi veta att mors cancer var tillbaka.
Världen rasade igen.
Hon kämpade med att fixa med vårt bröllop, precis som hon gjorde på min student.
Båda gångerna var hon mycket sjuk.
Hon var trött, men visade inte så mycket.
En riktig kämpe var min lilla mor.
Och så gick det ett år, och i oktober 2011 kollapsade hon plötsligt.
Då hade hon haft ont i flera månader, men ingen kunde hitta någon tumör där hon hade ont.
Hon var misstänksam hela tiden, och hon hade rätt visade det sig till sist.

Den 21 oktober 2011 var kanske den värsta dagen i mitt liv.
Mitt på dagen ringde jag mor för att säga att jag älskade henne, bara för jag hade lust.
Det var inte ofta jag gjorde det. Så någon känsla hade jag kanske.
På kvällen kom far hem och hittade henne.

Vi satt på akuten halva natten, och hon var så dålig.
Då fick vi veta att de hade hittat metastaser i hjärnan på henne. Överallt. Massor.
Det var de värsta ord jag någonsin hört.

Efter det var det en ren kamp. Både för henne och för oss. Ett halvårs kamp.
Och exakt 6 månader efter att hon kollapsade så dog hon.

Och precis samtidigt skulle vi hjälpa far att flytta.
Vi jobbade hårt från morgon till kväll för att hinna tömma hela huset.
Så i slutet av april miste jag både min mor och mitt barndomshem. Två stora tryggheter.

Och nu är jag bara orolig över min lilla far. Han har flyttat nära oss, och det känns jättebra.
Jag vill ju bara att han ska få det bra.
Men han är så trött och tagen av allt, och han har lämnat hela sin livsstil för något nytt.
Han är 73 nu, och jag märker att han lätt blir trött. Jag blir lite orolig. Hoppas han kommer tillrätta snart.
Jag vill inte att han också ska försvinna.

Usch, vad jobbigt det var att skriva detta.
Men jag kände bara att jag var tvungen.

Jag saknar min älskade lilla mor.
Min bästa kompis.
Jag saknar henne så mycket så det gör ont i hela kroppen.
Hon var verkligen världens finaste människa, och hon tyckte att jag var den klokaste människa hon kände. Och inte bara för att jag är hennes dotter, utan hon menade verkligen det.
Och just det saknar jag massor, att känna att det finns någon som tycker att jag är den bästa personen i världen.

9 tunga år har jag haft.och jag undrar om det inte kan hända något positivt i mitt liv, UTAN att det kommer något som drar ner det.
Jag begär egentligen inte så mycket.
Vill bara ha det lite lugnt.

Hur det ska gå nu det vet jag inte.
Allt känns så tungt och jobbigt.

Jag vet inte hur många av er som orkar läsa detta, men jag vill i alla fall tacka er för att ni har skrivit så många fina kommentarer.
Det är fint att ni bryr er ♥
Nu vet ni lite mer om mig och min kamp (ja, jag vill nog kalla det för det).
Det finns även fler tunga grejor runt mig, som jag inte kan berätta om.
Men ni har fått grundbilden.

Kanske förstår ni lite mer.
Kanske känner ni mig lite bättre nu.

Ta hand om er, och glöm inte att hålla koll på brösten! Seriöst.

54 kommentarer:

Evas Pyssel sa...

Kära du...jag har läst allt.Du har haft tunga år och du är verkligen en god människa som har och haft stor omtanke om dina föräldrar.Och de har älskat sin dotter över allt annat. Vi är inte förskonade från sorger någon, men som tur är väntar lyckostunder bakom knuten då och då.De kommer till dig också . Ha dina sinnen öppna för dem.
Massor med kramar till dig i natten. //Eva

Rosamargarita sa...

Hola Viby, por favor no desespere.
Siempre hay esperanza, siento que usted perdió a su madre. Una madre es siempre la mejor persona del mundo, luche por su padre.
Un abrazo

Madeleine sa...

Jag läser om allt det sorgsna och tunga, och jag känner verkligen med dig. Du har gjort allt du har kunnat och gett allt som funnits att ge - ingen direkt tröst men kanske i alla fall en lättande tanke. Tänk på att det finns massor med lycka kvar att uppleva i livet!

sofia sa...

Åh lilla Maja. Livet är så orättvist. Men häng i, jag är säker på att en alldeles magnifik framtid väntar på dig! Kanske med sorg och ledsamheter också, det kan man ju aldrig veta. En del får så mycket mer sorg och skräp i sitt liv än de flesta andra. Men jag känner på mig att det kommer vara så grymt ljusa och fantastiska stunder däremellan, sådeså! Häng i! <3

Annefia sa...

Väldigt starkt och modigt skrivet. Livet är verkligen inte rättvist. För vissa är livet verkligen en kamp medan andra dansar sig genom livet och tycker att det bara är att "välja" att vara frisk och glad och allt vad det nu är. Man skulle ju önska att det vore lite mera rättvist fördelat.

Hoppas att det ska var slut på eländet för dig och din far nu så att ni får en chans att sörja och läka.

Massor av kramar!!!

Bettan sa...

Tack för att du har delat med dej, det är tungt men kanske lättande för dej att få skriva.Alla behöver få det "ur" sej när det är jobbigt. Många pigga upp dej kramar från sytanten.

Nettan sa...

Jag har läst allt från början till slut, jobbiga år för dig. Hoppas verkligen det vänder för dig! Kramar

Lillstrumpan sa...

Stor kram till dig!

Klockarbarn sa...

Jag har läst igenom din text. Det är tung läsning men det är så viktigt att du skriver om du har ett behov av det. Både för dig att sätta ord på sorgen och smärtan och för andra att läsa och försöka förstå. Jag har ingen panikångest men har anhöriga som har haft/har och har sett vad det gör med människor. Du är stark och hittar glädjen framöver igen. Det är jag också säker på och hoppas samtidigt att det inte dröjer så länge. Alla får smällar i livet men en del får kämpa mer än andra och det känns inte rättvist. Du verkar så snäll mot dina föräldrar. Om mina tjejer älskar mig lika mycket som du älskar din mamma så ska jag bli oerhört tacksam och glad.
Styrkekram

Sofia-Sobeide sa...

Har läst allting och har egentligen inte så mycket annat att säga än att ge en stor virtuell kram!
Jag är säker på att framtiden kommer att bli ljusare, fast det knappast känns så just nu.

Saras pyssel sa...

Jag vet inte vad jag ska skriva... Skickar bara med en massa kramar!

Kristine sa...

Hei!
veldig tøft og modig av deg å skrive dette.Veldig rørende og vondt å lese. Du har hatt mye å tenke på og bekymre deg over.
Håper du går en lys fremtid i møte. Det fortjener du.
Ønsker deg alt godt.
Mange gode og varme tanker til deg fra vestlandet i Norge.
*Klem*

myzpyz sa...

kära du...
vet eg inte vad jag ska säga (skriva). har läst o fällt tårar. tack för att du delar med dig, tack för förtroendet att släppa mig närmare dig!
hoppas så att det får vara lugnt nu o att du snart finner ro o kan känna dig lite avslappnad o lycklig!
kramar o kärlek

HH JaJa! sa...

Starkt av dig att dela med dig. Stark läsning. Jobbig. Samtidigt försöker jag att vara glad för att ni har haft/har en så god relation. Skapandet går upp och ned. Befriande ska det vara, verkligen inget tvång. Kramar!

Hulda sa...

men söta du!!! här sitter jag och gnäller för att jag inte orkar med två små barn just nu och bara längtar hem så har din mamma gått bort. jag beklagar verkligen. maila mig om du vill prata, du har ju min adress. KRAM PÅ DIG

SoffiZ-Oliwers och Towas mamma sa...

Tårarna rinner. Jag vet inte vad jag ska skriva.

Många kramar <3

Lina sa...

Jag hoppas verkligen att det stämmer att det inte finns något ont som inte har något gott med sig! För du är verkligen värd allt gott efter allt detta, har läst vartenda ord, och jag vet som många andra inte riktigt vad man ska skriva! Men jag hoppas att du saktna men säkert tar dig förbi allt detta och får njuta lite av livet som faktiskt kan vara underbart även om det är en krokig väg! Önskar dig all lycka! Många Kramar Lina

maria isaksson sa...

Åh fina Maja! Tack för att du delar med dig av ditt liv på detta sätt; du är så värdefull!!! Förstår så väl din rädsla och omsorg om din far; avundas dig att få ha honom nära (det geografiska avståndet till min mor är en stor tagg i mitt hjärta). Att leva är inte lätt och du är en sann kämpe och förebild med ditt mod, kraM!!!

Camilla sa...

Oerhört starkt att skriva allt detta. Jag har också varit med om panikångestattacker och är just nu sjukskriven pga djup depression. Så jag förstår dig!

Hör av dig om du någongång behöver någon utomstående att prata med!
Kram

Paradiset Kaos sa...

Ja du, ord finns inte alla gånger, jag vet. Just nu så försöker jag och min gubbe hjälpa en ung tjej som inte mår så bra och det är inte lätt.
Skickar flera styrkekramar till dig!!!

Katarina sa...

Jag vill skicka en stor styrkekram till dig. Livet kan vara så hårt och så orättvist. Vi är nog många som bär på svåra och tunga händelser - men alla är vi inte lika modiga som du.
Håll ut!

Kram!

Annika Berg sa...

Läste hela din text. Du är så modig som kan dela med dig av din kamp. Mycket av din historia känner jag igen mig i. Cancer, någon nära som går bort, att livet är en berg-och dalbana, en kamp. Men lugnet och ron kommer, det tror jag alldeles bestämt och kom ihåg att du inte är ensam.
Tack för att jag fått läsa.
Kram, Annika B

Sanne sa...

Säger som ovanstående: tack för att du delar med dig! Du är en mycket stark och kärleksfull människa, det känns så väl när man läser om din verklighet. Så mycket du har burit! Jag hoppas och önskar att din börda ska lätta nu och att du ska känna dig tillfreds. Sorg slipper ingen undan men ibland är den orättvist fördelad. Stora, varma kramar till dig!

Marobelda sa...

Tårarna trillar när jag läser din text. Hoppas du hittar kraft och ork och att du får njuta av livet framöver och att din pappa får må bra. Kram <3

Hedvig sa...

<3 <3 <3

Maria sa...

Det jag slås av när jag läser din text är att du är stark! Du kanske inte känner dig så, men du har fått bära många bördor och tagit många smällar. Önskar så att framtiden för dig är ljus! Ta hand om dig, kom ihåg att tänka lite på dig själv också! Kram

Carina sa...

Hoppas det lättar lite att skriva av sig o dela med sig, det brukar det göra för mig ibland. Jag läste hela ditt inlägg inatt när jag inte kunde sova men krångligt o kommentera på mobilen så nu hälsar jag på istället :)
Jag har haft väldigt många tunga saker i mitt liv så jag kan verkligen sätta mig in i din historia. Förstår att du saknar mor. Även min var min bästa vän o jag har varit utan henne i över två år men saknar henne varje dag.
Tack för att du delar med dig o var rädd om dig. Kram

Nettan sa...

Man kan undra varför livet går så hårt åt vissa medan andra skonas?
Det är orättvist, helt enkelt.
Önskar dig och dina kära all hälsa i framtiden, och må ni nu få lugn och ro att sörja och sen läka.
Kram ♥

Ingmarie sa...

Jag har undrat så hur det gått för dig ..
Det finns inga fler ord att skriva till dig ,så jag håller med vad alla skrivit till dig .
Lyckan och glädjen letar sig säkert till dig snart !
Försök att göra det så bra du bara kan för dig och de dina ..
En gripande berättelse du återgett här ...
Massa styrka kramar till dig lilla Fiff

Birgitta sa...

Jag har läst och beundrar dej för att du orkar. Vet att det är jobbigt att mista mor och far.
Nu får du försöka se framåt och hoppas att det ljusnar.
Många varma kramar till dej.
Birgitta

Pysselfarmor sa...

Tack för att du delar med dig...visst är livet en underlig resa ibland och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir ljusare för dig.
Mången cyberkramar//Gun

Anonym sa...

Styrkekramar till dig!!!!!

Ozas Pysselverkstad sa...

Modigt att du orkar berätta. Jag hoppas att det vänder för dig snart! Jag lever med en närstående med panikångest så kan jag förstå hur du känner dig.

R´s sa...

Tack för att du orkar dela med dig, vi "härute" stöttar dig med all värme i tanken. De som är nära dig kan förhoppningsvis ge lite tröst på närmare håll. Kramar från Rosie

VIRKMORMOR LENA sa...

Hallå å stopp nu, misstror dem dig på psyk. jag har haft panikångest och utmattningsdepressioner i 14 år från och till men hela tiden fått stöd från vux psyk annars hade det inte gått. Det är inte konstigt att man mår dåligt om det händer så mycket sorgligt samtidigt men då är det viktigt att man blir trodd på och får stöd. jag tycker att du e modig och stark som håller igång. jag vet hur du känner har vart i samma situation, misste 2 kära på 6 månader. jag orkar lyssna å läsa kram från mig till dig.

hennihenni sa...

Vad fint och personligt skrivet. Många kramar!

Sanna sa...

Sänder en massa kärlek och styrke kramar till dig och de dina <3 <3

popetotrora sa...

Skickar över styrkekramar från mig!

Malms Verden sa...

Kære Fiff
Hvor jeg dog føler med dig! Det er forfærdelig meget ondt du har oplevet og jeg kan godt forstå det var svært at skrive om, så jeg håber at det kan hjælpe dig lidt!
Pas rigtig godt på dig selv og dine kære.
Mange kram fra Rita

Sanna sa...

All kraft till dig

Emileitha sa...

Starkt gjort, att du orkade skriva om det svåra du har. Önskar allt gott till dig..Kramar

Black Iris sa...

Jag har läst hela din gripande berättelse och skulle så gärna vilja krama om dig..
Sänder dig i alla fall mängder av styrkekramar och hoppas att du snart får lugn och ro runt dig..

Kram Maidi

Eva sa...

Klart hela din text blir läst!
Håller med den ovan som skrev att du faktiskt ÄR väldigt stark, även om du själv inte alltid uppfattar dig så. Läste nyligen om en bok jag nog måste skaffa som heter något i stil med "Skör men ändå stark". Kände igen mig lite i det. Hoppas att din far "ffaller in" i sitt nya liv så som du skriver och ni kan få en del fina år tillsammans.
Kram!!!

Suss sa...

Kram! Du är stark som berättar. Hoppas att skaparlusten kommer tillbaka snart, vackra tyger och stillsamt virkande kan fungera som terapi. Tänk att du virkar ner all sorg och alla jobbiga tankar i en filt, filten har du alltid kvar men du behöver inte bära omkring på den ständigt.

Cattis sa...

Jag orkade oxå läsa allt. Lilla gumman, skickar kramar i massor <3

Soili sa...

Det är klart att jag läser allt.Stackars liten,tufft har du haft minst sagt,men det är bra att du skriver av dej,det lättar ska du veta...och vi är många många här ute som tänker på dej och stöttar dej i tanken.Låt sorgen ha sin tid....du ska vara rädd om dej och gör det du tycker om och blir glad av.Massor med styrkekramar till dej.♥♥♥

Manduzana stickar sa...

Jag kan inte säga att allt kommer att bli bra igen men jag kan sända dig en himla massa styrka och kärlek så du kanske orkar en stund till!

Caroline sa...

Älskade Maja!Jag tänker på dig! Stora kramar

4U2 sa...

Har läst hela din rörande berättelse, mycket känner jag igen av det du skriver. Det är svårt att mista någon och speciellt svårt de man håller så otroligt mycket av. Livet känns väldigt orättvist vissa gånger, ibland tar eländet aldrig slut men jag tycker du verkar stark som skriver av dig, som berättar detta för oss. Hoppas det vänder för dig snart, håller tummarna för det!
Kram

sofia sa...

Vad roligt att höra från dig Maja! Klart vi ska göra ett tygbyte! Vad är du sugen på? Ljust & somrigt, afrikanskt, blommigt, randigt, prickigt? : )

Anonym sa...

Hej vännen! Jag har läst, och lider med dej. Jösses vad tunga år du har haft.. Men du måste vara enormt stark som tog dej igenom allt detta som hände. Och du har fortfarande styrkan som tog modet till dej och berättade på din blogg. Du är en riktig fighter. Det beundrar jag dej för! Du trampade febrilt vatten för att orka hålla huvudet över vattenytan. Men ibland hjälper det inte hur mycket man än sprattlar och trampar vatten. Det finns ju en gräns för vad man kan klara. Och du översteg den gränsen, och då sjönk du ända ner till sjöbotten.. Allt blir helt enkelt bara för mycket för att man ska orka. Men håll ut och fortsätt kämpa på. För när man har varit ända nere på sjöbotten, så finns det bara en väg. Och det är uppåt ytan igen! Man har redan gått igenom allt elände som kan hända, och då kan allt bara gå åt rätt håll igen. Dvs mot glädje och lycka i livet.. Jag så glad för din skull att du träffade din älskade make. Det måste ha varit ödet som skickade honom till dej för att uppväga allt det tunga gick igenom. Nu hoppas jag att du får må bättre och bättre för varje dag som går. Och att du blir lycklig. Bamsekram till dej från Eva.

Britta sa...

Jag saknar dig har på bloggen!
// Britta
bam@bahnhof.se

Jenny/Vresiga Mamman sa...

Många kramar till dig. Jag kan känna igen mig mycket i både ångest och annat. På två månader iår har jag förlorat både min mamma (i KOL) och min storasyster (i cancer). Men man måste orka. Även när saknaden river stora hål i en. kram igen!

skapa och inreda sa...

Din berättelse om hur du har haft det de senaste åren griper tag i mig och tårar fyller mina ögon.....
Det finns inga ord som kan ge dig tröst bara massor av medkänsla och värme från andra som berörs av det du går igenom.
Jag sänder dig många varma tröstande kramar.
Annika

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...