Min historia

Jag kände plötsligt att jag behövde dela med mig.
För någon skaparlust har jag inte nu.

Mor fick bröstcancer när jag var 18 år.
Jag tog på mig alla bekymmer, för jag ville att hon skulle slippa det.
Men vi pratade aldrig om sjukdomen. Mor ville inte, och inte far heller.
Hon opererades några gånger, och fick sen cellgift.

Samtidigt förändrades allt i mitt liv. Mor var sjukskriven, min pappa blev pensionär, jag tog studenten, träffade min första pojkvän och fick mitt första jobb.
Och när mor hade sina sista behandlingar reste jag till Dalarna för att jobba i ett halvår.
Det var hemskt. Där började jag må dåligt.
När jag kom hem så blev det bara värre och värre.
Jag förstod inte vad det var, och försökte bita ihop.
Stängde in allt under några år och använde alla mina krafter för att fungera.

Det var panikångest som gjorde att jag kände mig så konstig.
Kom på det när jag läste om det i en bok.
Äntligen visste jag vad det var, och skulle få hjälp!
Kände hopp för första gången på flera år.
Tog kontakt med psykiatrin, och de misstrodde mig!
Snacka om käftsmäll.

Till sist blev jag i alla fall sjukskriven 2007. Vid denna tiden kunde jag inte ens gå ut till postlådan.
Så från att ha tagit hand om mor så fick hon ta hand om mig.
Hon var världens bästa, och kämpade med allt möjligt för min skull.
Sakta, sakta blev jag lite bättre, men det var tålamodskrävande.
Sommaren 2009 började allt kännas lätt och hoppfullt, och mina vänner kände igen mig igen, för första gången på flera år!
Jag hade nämligen fått en väldigt trevlig praktikplats, för att arbetspröva. Och där träffade jag min man!
Jag började orka mer, och kände riktig glädje.

Då, pang! Far fick en hjärtinfarkt. Och det var på håret att han strök med. Det var ren tur att han klarade sig (det och att han var hyfsat vältränad). Det kom som en blixt från klar himmel.
Sjukhus hit och dit, Lund, och fix o fix. Och så blev han bypass-opererad, och jag och mor körde till Lund fram och tillbaka. Detta var inte bra för min panikångest, och jag fick kämpa något enormt för att klara det.
Far fick en allergisk reaktion under bypass-operationen, och när vi hälsade på honom efteråt kände vi knappt igen honom. Hela ansiktet var svullet.

Till sist fick han komma hem, och han piggnade på sig efterhand.
Men så helt plötsligt blev han jättedålig.
Då hade hans långa operationssår på benet blivit infekterat, och han fick ligga isolerad på infektionsavdelningen i någon vecka.

Efter kanske två månader bestämde jag och min man att vi skulle flytta ihop.
I mars 2010 gick flyttlasset till vårt hus.
Vi landade så smått, och sen började jag må sämre.
Då hade allt lagt sig, och fars sjukdomstid hann i fatt mig.

Det lättade lite under sommaren, och vi fick för oss att vi skulle gifta oss ♥

Bara någon vecka innan bröllopet fick vi veta att mors cancer var tillbaka.
Världen rasade igen.
Hon kämpade med att fixa med vårt bröllop, precis som hon gjorde på min student.
Båda gångerna var hon mycket sjuk.
Hon var trött, men visade inte så mycket.
En riktig kämpe var min lilla mor.
Och så gick det ett år, och i oktober 2011 kollapsade hon plötsligt.
Då hade hon haft ont i flera månader, men ingen kunde hitta någon tumör där hon hade ont.
Hon var misstänksam hela tiden, och hon hade rätt visade det sig till sist.

Den 21 oktober 2011 var kanske den värsta dagen i mitt liv.
Mitt på dagen ringde jag mor för att säga att jag älskade henne, bara för jag hade lust.
Det var inte ofta jag gjorde det. Så någon känsla hade jag kanske.
På kvällen kom far hem och hittade henne.

Vi satt på akuten halva natten, och hon var så dålig.
Då fick vi veta att de hade hittat metastaser i hjärnan på henne. Överallt. Massor.
Det var de värsta ord jag någonsin hört.

Efter det var det en ren kamp. Både för henne och för oss. Ett halvårs kamp.
Och exakt 6 månader efter att hon kollapsade så dog hon.

Och precis samtidigt skulle vi hjälpa far att flytta.
Vi jobbade hårt från morgon till kväll för att hinna tömma hela huset.
Så i slutet av april miste jag både min mor och mitt barndomshem. Två stora tryggheter.

Och nu är jag bara orolig över min lilla far. Han har flyttat nära oss, och det känns jättebra.
Jag vill ju bara att han ska få det bra.
Men han är så trött och tagen av allt, och han har lämnat hela sin livsstil för något nytt.
Han är 73 nu, och jag märker att han lätt blir trött. Jag blir lite orolig. Hoppas han kommer tillrätta snart.
Jag vill inte att han också ska försvinna.

Usch, vad jobbigt det var att skriva detta.
Men jag kände bara att jag var tvungen.

Jag saknar min älskade lilla mor.
Min bästa kompis.
Jag saknar henne så mycket så det gör ont i hela kroppen.
Hon var verkligen världens finaste människa, och hon tyckte att jag var den klokaste människa hon kände. Och inte bara för att jag är hennes dotter, utan hon menade verkligen det.
Och just det saknar jag massor, att känna att det finns någon som tycker att jag är den bästa personen i världen.

9 tunga år har jag haft.och jag undrar om det inte kan hända något positivt i mitt liv, UTAN att det kommer något som drar ner det.
Jag begär egentligen inte så mycket.
Vill bara ha det lite lugnt.

Hur det ska gå nu det vet jag inte.
Allt känns så tungt och jobbigt.

Jag vet inte hur många av er som orkar läsa detta, men jag vill i alla fall tacka er för att ni har skrivit så många fina kommentarer.
Det är fint att ni bryr er ♥
Nu vet ni lite mer om mig och min kamp (ja, jag vill nog kalla det för det).
Det finns även fler tunga grejor runt mig, som jag inte kan berätta om.
Men ni har fått grundbilden.

Kanske förstår ni lite mer.
Kanske känner ni mig lite bättre nu.

Ta hand om er, och glöm inte att hålla koll på brösten! Seriöst.