En mini-fifflare i magen

Dags att berätta!
Det bor en bebis i min mage.
Och det är allt ett litet mirakel!

Det är en efterlängtad liten filur som finns därinne.
Vi har fått kämpa ett tag, och jag trodde aldrig det skulle bli något.

Jag tänkte berätta lite om denna resa, för er som vill läsa :-).
Jag har ju nämnt ganska länge att det har funnits en jobbig sak till i mitt liv som jag inte har kunnat berätta om. Nu kan jag det!

Jag fick veta efter ett tag att det var jag som hade ett problem. Fick veta det precis när mor blev så dålig.
Och så fick jag tabletter att ta under några dagar i cykeln. Det gjorde vad det skulle, men det hände ändå inget. Men jag fortsatte med behandlingen, samtidigt som jag vakade hos mor varje dag. För det enda som fick mig att vilja blicka framåt just då var tanken på ett nytt liv.

Många sa till mig att det aldrig skulle gå, för att jag var så pressad just då. Men jag kunde ju inte sluta kämpa och hoppas mitt i alltihop! Det gav mig framtidshopp att drömma om det där livet.
Sen stod allt stilla när mor gick bort, livet pausades.
Men jag var tvungen att inte släppa det där hoppet helt. För att ens orka gå vidare behövde jag den där framtidstron. Så det var bara att fortsätta kämpa!

Och bara två månader efter att mor hade gått bort så kände jag plötsligt att något var annorlunda.
Men jag vågade inte testa!
Jag gick och var supernervös i flera dagar, för jag kände att det var något.
Till sist var jag tvungen att göra testet, och det visade två tydliga streck = plus!
Jag kunde inte fatta det! Och det gör jag fortfarande inte...

Jag vet inte, jag var bara chockad. Och så mådde jag inte så bra de första veckorna.
Det var omtumlande. Och så kom alla känslor. Och jag saknade mor ännu mer. Och så vågade jag inte hoppas. Ville bara att de tolv första veckorna skulle passera.
Sen mådde jag plötsligt bättre i vecka 9-10, och fick komma på ett tidigt ultraljud.
Där såg jag nåt som flaxade med små armar!

Då förstod jag lite mer. Och då började glädjen komma :-)
Och så kändes allt lättare och roligare. Och jag tänkte att det kanske är nu det vänder, allting.
Kanske är det nu det blir ljusare, kanske är det faktiskt min tur nu.
Så fick jag två infektioner samma vecka, och Ebbe blev plötsligt dålig.
Innan jag hade förstått någonting var han borta. Och allt kraschade igen.
Och den sorg som jag känner efter honom var förlamande i början, och bebisen kom lite i skymundan.
Sen blev jag såklart orolig att den inte skulle må bra, eftersom jag inte mådde bra.
Men fick höra hjärtljuden igen, och allt lät bra :-)
Tyra har varit ett bra sällskap, och nu känns det lite mindre tungt igen.

Jag tror att jag har svårt att vara riktigt glad för att jag fortfarande inte kan förstå att vi har lyckats.
Som att jag inte riktigt tror på det. Som att jag skyddar mig själv genom att vara beredd på att något kanske går fel.
Men så har jag gått igenom mycket på kort tid, och känslorna svämmar över ibland, åt alla håll och kanter ;-)

Jag ville berätta lite för er om vår resa för att komma hit, och jag tycker det är viktigt att fler vågar berätta om sånt här. Det är lätt att man känner sig ensam och värdelös.
Det är en enorm pärs att längta efter barn.
Jisses vad hårt det är. Det är helt sanslöst vilken energi det tar!

Är det nu någon som undrar något om allt detta så går det bra att fråga! Det går bra att maila mig också.

Det känns så skönt att få berätta för er, för ni betyder så mycket för mig!

Jag är enormt tacksam (och fascinerad) över det här miraklet och jag hoppas ni vill följa med mig på denna resa.
Och ni får gärna hålla tummarna för att det ska gå bra i fortsättningen, både för mig och bebben ♥